Mein Hertz brennt – fredagsdrinken

Bitter sweet Valentine var på något sätt startskottet till de efterföljande hundratals fredagsdrinkarna som publicerats på Karlstein. Det var med denna cocktail jag för första gången byggde upp en bildscen för att berätta min historia. Idén kom efter att jag fått nog av det släta persikofjuniga firandet av ”kärlekens” dag. Ett spektakel som påminner om en sirapströg cocktail byggd på grön curacao, grenadine och alldeles för lite klar sprit.

Alla hjärtans dag är som ett facebookinlägg om ”fredagsmyyys” med köpetacos och gull i soffa framför Skavlan. Allt med den idiotiska motiveringen ”äntligen fredag igen”. Kanske är det lättare att leva sig in i andra människors spännande liv än att ta tag i sitt eget? Ja, jag är avsiktligt pejorativ – för det faktum att man alltid gör så är ett argument emot. Var det så ni föreställde er romantiken när ni träffades? Samma halvfabrikat, vecka efter vecka? Det där med att vara trött efter veckan är bara ett argument för att stanna upp lite till och sen sova ännu längre. Sen det där med tacofredag för barnens skull? Som att kidsen skulle fara illa av att någon fredag serveras tryffelpullad hummerstjärt eller tournedos Rossini. Skulle de bli helt rabiata så är det ju bara att traska in på BUP när de öppnar igen på måndag. Skyll på hummern, skyll på Rossini, skyll på mig!

Nä, kärlek bör hållas så långt ifrån sötsliskig som det bara går. Kärlek ska innehålla syra och sälta med bara en lagom genomträngande sötma i form av omtanke. Söt som när man är för trött och aktivt väljer att bara skeda varandra till sömns. En genomgående söt kärlek är en sådan man har till sin mormor. Ta färgen röd, känns den söt så smaka igen. Rött är fylligt, djupt och eldigt.

Kärlek bygger på kontraster. Kontraster i olika sätt att vara och älska. Det är kontrasterna hos individerna som gör att vi spelar. Jag undrar om det inte är just bristerna i någon som gör att man vet att man älskar. Känslan när man inser att ”jag älskar dig ändå” är kanske det mest tillfredsställande som finns. Det är då man vet att trots allt det, finns där något större. Alternativet är väl att välja något lätt, slå sig till ro och leva ett liv mellan väggarna i en hjärtformad plastlåda med gelehjärtan i samma mönster. Låt oss bara hoppas att livets gelehjärtan aldrig tar slut och att den sockersöta tillvaron inte snart är lika transparent som lådans lock.

Någon lättstött skulle kanske påstå att mina fredagsdrinkar visst är lika mycket slentrian som fredagstacos. Ur ett snävt perspektiv är det ju så, men åtminstone är de varierande och kommer i olika smaker. Det närmast fjunigt persikosläta jag blandat är väl möjligtvis en Bellini? Jo, det måste det vara, minns jag serverade den på en duk i trädgården med blommor och krafs. Inte ens Alla hjärtans dag var det…

Sågblad

Camosjal

Piska

Gag ball

Handklovar

Gasmask

röd ros

Taggtråd

Kulor

Vaselin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.