Läste att någon stjärnkock i Storbritannien surnade till rejält när en vegansk paj vann årets upplaga av British Pie Awards. Han uttryckte det som: …it is “a disgrace”, a sign that “millennials have taken over”. Beroende på personliga referenser kan man ju få inga, fler eller större endorfinejakulationer av vegansk paj, men att det skulle vara förnedrande att människor födda på den här sidan millennieskiftet börjat ta plats med nya idéer tycker jag inte. Tvärtom. Det är delvis med beundran jag ser dem axla den börda vi äldre skapat och gärna talar om, men inte gör så mycket åt. Jag själv är inte någon förebild. Vad gäller veganpajen så borde väl det enda som betyder något vara hur god den var? Sen får man ju lita till att domarnas integritet varit så stark att de i sin bedömning inte gått utanför några bedömningskriterier för att få till en flirt med den nya tidens strömningar. Förhoppningsvis beror stjärnkockens inställning snarare på egna misslyckanden och besvikelser. I sådana situationer ser man ju på samhället i övrigt att det ofta är bekvämt att skylla den egna otillräckligheten på andra. Oavsett om pajen vann rättvist eller inte, kan man inte låta bli att se det ironiskt lustiga i att tävlingen hölls i fläskpajens huvudstad Melton Mowbray i Leicestershire. Banne mig vad god veganpajen måste ha varit. Jag blir nyfiken och vill smaka.

Jag är överlag tudelad till vegansk mat. Jag tror tyvärr att den egna tveksamheten ligger i just själva ordet.

I en hastig association till veganmat ser jag framför mig tråkiga rötter i ett kondenserat storpack som trängs med gryn och sojaprotein längst ned i en sprucken plastlåda som brukade vara genomskinlig. Någonstans, i en kyl, förmodligen i ett kollektiv, har de lagts där av någon piercad person med hemsnickrade plakat bakom den uppställda sovrumsdörren. (Jag vet. Det kanske är fördomar.) Om jag istället tänker på veganmat som primörer – föreställ er nu vit sparris, späda gulerötter med blast som kan liknas vid körvel, frilandsodlade örter direkt ur svartjorden och härligt rostade rotfrukter så låter det ju fantastiskt. Man vill ju nästan komma ut ur vegangarderoben genast, springa ut i köket och trolla fram en färgsprakande ratatouille. Jag försöker tänka ”rätt” mer jämt, men det faller ofta i köket, när jag ska ta det ett steg till. Jag utgår glatt ifrån det veganska, men känner sedan att argumenten inte räcker till när det som skulle bli gott kan bli ännu godare med en klick smör, en skvätt grädde, ett pocherat ägg, en mjölad bergtunga eller rent utav en uppbunden stubbe kalvkött.

Den största utmaningen i att gå mot en grönare kost ligger inte i smakerna. Som jag skrev, jag tror den segrande pajen verkligen var vinnargod. Det svåra, känner jag, är att ersätta texturer som de man finner i en perfekt tillagad bit kött. Det behövs något att tugga på, vi har tänder som allätare, inte idisslare. Man kan använda det som argument eller bortförklaring, så här är jag öppen för lösningar. Laboratorieframställt protein, varför inte? Kör, jag är på så länge det håller måttet på alla plan och ur alla vinklar.

Jag kommer förmodligen aldrig att bli ett med en helvegansk kost, men om jag bara kan komma förbi tankarna om militanta aktivister, ord som ”djurens rätt” och faktiskt inse att de nyskördade jordgubbarna också är veganmat så är jag nog en bra bit på väg. Jag kanske då kan börja styra mig själv i rätt riktning utan att dundra in i bergväggen och ge upp hela min person för kommande generationers bästa. Det argumentet fungerar förresten särdeles dåligt på vederbörande. Jag borde i vilket fall börja tänka mer positivt på grön mat. I vår ska jag därför vara extra noga med att inte glömma bort att även den första färskpotatisen är veganmat om man bortser från det brynta smöret…

______
Foto: Ruben Nero