Pesto på riktigt – ett sommarminne

Som jag har väntat på den här tiden. Sköna gröna primörer, sol och inspiration. Härifrån kan det bara bli bättre. Eller sämre. Eller hur man nu säger? Nåja. Idag tänkte jag unna mig själv en pasta pesto till lunch. I kylen ligger en stor låda sparris som ska ingå i ett experiment jag tänkte utföra under helgen. Jag gillar att handla och fylla upp. Helst ska råvarorna stoltsera på köksbänken i några timmar så att jag kan gå runt och njuta visuellt av dem innan. Gröna böljande örter, en massiv skärbräda, oljor, kryddor, en flaska vin, en kniv och en ny ren släng. Där har man ett levande vackert motiv som är fullt av möjligheter. Vad gäller sparrisen så blir det en spännande utdragen grej, men mer om det senare.

Pesto då? Jag är ju en proteinkille som närmast reflexmässigt tänker att en rätt inte är komplett utan fisk, skaldjur eller kött. För Pasta pesto kan jag dock göra undantag, även om jag gärna med hjälp av den andra handen som jag inte skruvar gaffeln med, slukar ned en skiva prosciutto vid sidan av.

Med pasta pesto är det som med allt annat. Inget blir så bra som när man gör det själv. Tänk bara om jag kunnat få med mig mortlarna, skärbrädorna och känna det toscanska renässansstengolvet som jag barfota stod och mortlade pesto på i somras…

Förra sommaren i Toscana blev jag kär på riktigt. Jag tror att peston fanns med på ett hörn under varenda måltid. I en närliggande butik kunde man köpa färsk pesto över disk. ”Hemma” kokade man sen upp en nygjord pasta, hällde av vattnet och körde på pastan hastigt i en het stekpanna över gaslågan. Den enda smaksättningen utöver peston var lite vitlök i olja i botten av pannan och nyriven parmesan på toppen. I gazebon med pannan utburen till bordet, sköljdes den spartanska rätten ned med en lätt sträv, men ändå fyllig generös chianti. Säkert ett skitvin, men där och då var det som det bästa vin man kan köpa för pengar.

Om det är något jag saknar här hemma så är det bra pesto i butik. De där glasburkarna med lång hållbarhet och lockande glada italienska fraser får motsatt effekt. De är inte samma sak. Kanske är det miljön jag saknar mest,  och den är svårare att återskapa, men dagen är fortfarande ung så jag ger det ett försök. Fram med den tunga stenmorteln. Nu blir det pesto på riktigt. Förhoppningsvis dröjer sig solen kvar en stund till.

Receptet på peston kommer ifrån den välanvända kokbok som jag fann och lusläste under vår vecka i Italien. När vi sa farväl försökte jag köpa boken av vår värd, men inte ens det fyrsiffriga belopp jag i ett sista försök erbjöd var nog. När han ursäktade sin envishet med att boken var en bröllopsgåva till hans fru blev allt liksom bara ännu vackrare. Jag log och insåg att det ändå är underbart att livet även har andra värden. Nu måste jag nästan gråta lite. Oj, vad nostalgiskt det blev!

Pasta pesto – ett sommarminne

Ingredienser

  • 2 stora koppar basilikablad
  • 2 msk pinjenötter
  • 2 klyftor vitlök (gärna färsk)
  • någon nypa flingsalt
  • 1/2 kopp nyriven parmesan
  • 2 msk nyriven pecorino
  • 1/2 kopp olivolja
  • 3 msk rumstempererat smör
  • (1-2 msk pastavatten - blandas ut i peston precis innan den blandas med exempelvis pasta)

Gör så här

  • Lägg ned basilikabladen, pinjenötterna, vitlöken och saltet i en mortel.
  • Utan att stöta ska stötten roteras så att ingredienserna mals ned till en pasta mot sidorna av morteln. När konsistensen är fin tillsätter jag de rivna ostarna. Fortsätt att blanda ut fortfarande med en roterande rörelse.
  • Lägg undan stöten och droppa ned olivoljan långsamt under tiden som rörs in i i pastan med en träslev.
  • Avsluta med att tillsätta och röra in även smöret.
  • Smaka av med eventuellt lite mer salt.
http://karlstein.nu/pesto-pa-riktigt-ett-sommarminne/

”Chiantin är generöst vinigt och skapat så som vinet var tänkt från början, i dess vagga. Hon är vacker, okomplicerad och har variation. Där finns inga undertoner som stör, bara inslag som berikar. Jag kan i dofter förnimma vinets olika element, för att sedan i munnen uppleva hur allt går ihop i en komplex helhet – till mitt vin. Min upplevelse är äkta och obesvärad. Jag föreställer mig vin, så som det smakade en gång. Vinets hela idé gör sig tydlig. Jag blundar och erfar jorden, naturen, människorna och det hårda arbetet. Jag känner mig ödmjuk och tacksam, vis om att jag endast är en liten del av något större.
Där sitter jag med mitt lerkrus. Stolen vickar lite på den stenbelagda förgården. Huset bakom mig har skonsamt patinerats av väder och vind. Här går allt långsammare. Framför mig breder landskapet ut sig och jag skådar ändlösa rader av vinstockar – raka och böljande på en gång. Jag betraktar de gröna kullarna på avstånd, men de upplevs ändå så nära att jag med min utsträckta hand kan röra vid dem. På min andra sida skyddas jag av cypresser och olivträd och vägen som leder upp hit ger en förunderlig känsla av att bara gå åt ett håll. Sinnesintrycken är överväldigande.
I denna unika miljö vill jag dröja mig kvar. Med sina egenskaper och traditioner utgör den grunden till mitt vin. Jag slår upp ett glas till och delar det med den jag älskar. Lugnet infinner sig och i detta ögonblick släpper jag allt.”

(Thomas som vinpoet 2014).

2 thoughts on “Pesto på riktigt – ett sommarminne

    1. Tack! Visst är peston underbar? Jag älskar den boken som receptet kommer ifrån. Den känns så äkta utan krusiduller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *